Vem vinner när tillsynsmyndigheter tar sig an Apple? Förmodligen ingen

Titaner drabbar samman. Stora teknikföretag, däribland Apple, står inför rättsliga utmaningar från myndigheter som Europeiska kommissionen och USA:s justitiedepartement. Stridslinjer dras upp. Kompromisser är på gång. Dyra advokatbyråer fakturerar timmar.

Men vad betyder allt detta för vanliga människor som bor i regioner som styrs av dessa enheter och använder produkter som tillverkats av dessa teknikjättar? Är detta något som kommer att förändra hur vi använder vår teknik, eller kommer det i slutändan att betyda en hel del ingenting alls? Hur blir det med de mindre utvecklarna som skapar innovativa appar men som inte har råd att anlita stora advokatbyråer eller få miljonkrediter i sin lokala bank?

Vem skyddas?

Ibland undrar jag exakt vem Europeiska kommissionen skyddar – sina medborgare eller stora företag? Lyckligtvis har Apple gett kommissionen ett gyllene tillfälle att visa vad den står för. Apple tvingades nyligen av tillsynsmyndigheterna – eller, jag menar, de fick feedback från utvecklare och andra intressenter – att ändra sina komplexa planer för alternativa app stores i EU och bara gå vidare och erbjuda direkt nedladdning av appar (återigen, det är 2024, och först nu kan Apple erbjuda Iphone-användare i en region möjligheten att ladda ned programvara från Internet, något som många Mac-användare gjorde på 1990-talet!)

Eftersom EU-kommissionen (med rätta) har tillåtit Apple att fortsätta agera i säkerhetens intresse för användarna av dess plattformar, har Apple inte bara gått med på att aktivera nedladdning av Iphone-appar i EU. Istället har de skapat konceptet “betrodd utvecklare” – och endast utvecklare som uppfyller en rad regler kan kvalificera sig. Reglerna innebär att utvecklarna måste ha haft aktiva Apple-utvecklarkonton i minst två år och ha en framgångsrik appverksamhet med en miljon appinstallationer i EU under det senaste året.

Med andra ord, för att komma runt Apple som en grindvakt för programvara måste du tillbringa två år innanför grindarna och redan ha skapat en app som är så populär att den har landat på en miljon Iphones i EU. I säkerhetens namn har Apple höjt ribban för sidoladdning så högt att nästan ingen kommer att kunna ta sig över den.

Det här är en regel som ger frihet, men bara för de största och mest framgångsrika utvecklarna. Tänk om ett gäng briljanta utvecklare lämnade sina arbetsgivare, fick lite finansiering, kom på en idé till en grym app som måste sidoladdas på grund av Apples vägran att tillåta en sådan app i den riktiga App Store och sedan satte igång. De skulle behöva vänta i två år och skapa en annan succéapp under tiden för att anses trovärdiga.

Nu är det EU-kommissionens tur att avgöra om Apple har rätt att sätta upp godtyckliga regler som hindrar mindre utvecklare från att ta del av de möjligheter som Spotify, Epic och Meta har. Vi får se vad den beslutar.

På samma sätt hotar Apples “Core Technology Fee” små utvecklare genom att ta ut 0,50 euro för varje appnedladdning som överstiger en miljon nedladdningar. Som utvecklaren Riley Testut vittnade om förra veckan skulle en gratisapp som han byggde som tonåring och gav bort gratis ha kostat hans föräldrar miljontals euro. En Apple-representant uppgav att företaget är medvetet om problemet, men det är lätt att se varför denna bisarra uppsättning regler existerar: Apple försöker få ut pengar från stora utvecklare. Mindre utvecklare? De är bara oskyldiga offer på vägen.

Trickle down till vem?

Även om de flesta regleringar åtminstone är avsedda att gynna allmänheten på lång sikt, tillämpar många regleringssystem en slags “nedsippringsprincip” när det gäller fördelarna. Teorin går ut på att om företag kan konkurrera bättre med grindvakter som Apple, då kommer konkurrensen att skapa en bättre miljö för konsumenterna. Vi kommer alla att dra nytta av lägre priser när de stora företagen konkurrerar med varandra.

Tyvärr verkar många av aktörerna i DMA-fallet bråka om vilket företag som ska få mer av pengarna. Epic Games vill inte betala 30 procent till Apple, men inte heller ge tillbaka pengarna till användarna i Robin Hood-stil – de vill ha pengarna själva. Det är trots allt ett vinstdrivande företag. Samma sak gäller för Spotify och alla andra. Deras mål är att ändra Apples metoder så att det blir lättare för dem att tjäna pengar utan att Apple kommer i vägen.

Detta är inte för att försvara Apple, som har tjänat väldigt mycket pengar på att placera sig mellan apputvecklare och deras kunder. För mig är det obestridligt att Apple har försämrat flera delar av IOS-upplevelsen för att kunna ta en del av varje finansiell transaktion i appen för sig själv. Vi har alla köpt saker på webben i hur många decennier nu? Ändå insisterar Apple på att det är osäkert att låta användare använda sina egna kreditkort för att betala för saker på webben eller ens besöka webben.

Min fråga är om alla dessa reformer verkligen kommer att innebära att konsumenterna betalar mindre? Eller är det här bara ett käbbel om vilket företag som ska få bokföra en större genomsnittlig intäkt per användare?

Att skydda oss från oss själva

I både Europa och USA verkar en del av de åtgärder som vidtas vara ogrundade, missriktade eller förvirrade – och de verkar inte direkt påverka vanliga människors liv. Jag förstår att kontrollen av IOS via App Store ger Apple en extraordinär kontroll över utvecklarna, men hur många Iphone-användare i Europa kommer någonsin att installera en alternativ app store, för att inte tala om hur många som kommer att använda den på sikt? Kommer alternativ till köp i app att bli väldigt populära, eller kommer bekvämligheten med Apples enkla inköpssystem att vara tillräckligt för de flesta användare?

Regeringar kan tvinga företag att ge användarna ett val, men det betyder inte att användarna kommer att välja något annat.

Sedan har vi det amerikanska justitiedepartementet. Jag har skrivit tusentals ord om fallet och räknar med att skriva hundratusentals ord till de närmaste åren. Den ursprungliga stämningen har en del starka sidor och en hel del bisarra och svaga punkter, men efter att ha läst hela dokumentet fick jag en känsla av att justitiedepartementet inte har något annat än förakt – för Apple och dess kunder.

Dokumentet är till brädden fyllt av inställningen att Apple under årtionden har varit en sorts teknisk bedragare. Det innehåller det vanliga trötta argumentet att Apple bländar idioter med smart marknadsföring, lurar dem att köpa skräpprodukter till överpris och sedan sätter på dem handklovar och låser in dem i ett ekosystem som det är omöjligt att ta sig ur.

Det känns för mig som att inlåsningsargumentet är överdrivet. Jag byter hellre min Iphone än min Mac, Ipad eller Apple TV. Ta sedan en titt på Apples växande försäljning, ökande marknadsandel, goda resultat när det gäller att få Android-användare att byta till iPhone och skyhöga kundnöjdhet.

Det verkar verkligen som om folk… gillar sina Iphones, eller hur?

Ja, Apple drar nytta av inlåsningen och uppmuntrar den ofta. Och det beteendet är frustrerande och bör stävjas. Företaget har många konkurrenshämmande policys som måste stoppas. Men ta ett steg tillbaka ett ögonblick och fundera: Vad händer om slutresultatet av hela den här stämningen blir att justitiedepartementet låser upp inlåsningen… och ingen lämnar?

Översatt av Petter Ahrnstedt

iOS, iPhone